Hur kan den nationella strategin förbättra vården för personer med kronisk sjukdom?

Rapporten VIP i vården? kom under våren 2014 och visade att vården inte är rustad för att möta de komplexa behov som personer med kroniska sjukdomar ofta har.

Under seminariet lät moderatorerna Anders Lönnberg och Anna Bergholtz regeringens samordnare för satsningen på kroniska sjukdomar, Roger Molin, svara på hur vården måste utvecklas för att klara utmaningen om en mer patientcentrerad vård.

– Personer med kroniska sjukdomar behöver stå i fokus i vården på ett helt annat sätt än hittills, menade Roger Molin. Om samordningsarbetet berättade han att de har sett tre huvudsakliga förbättringsområden:

  • Prevention och tidig upptäckt
  • Personcentrering
  • Kunskapsbaserad vård

Roger Molin hade förslag inom alla tre områden, men uppehöll sig framför allt vid kunskapsbaserad vård. Han ansåg att den tyngsta uppgiften handlar om just detta område, och då främst om att utveckla nationella behandlingsrekommendationer som kan vägleda vårdpersonal.

Film från seminariet

– Vi behöver ha en kunskapsbaserad vård, personalen behöver ha tillgång till aktuell kunskap och även kunna identifiera personer med kronisk sjukdom tidigare.

Han antydde också att områdena hänger samman med varandra, bland annat när Anders Lönnberg ställde frågan om behandlingsrekommendationer kan göra det svårt att se de enskilda patienterna. Molin menade att sådana rekommendationer skulle underlätta även för den personcentrerade vården.

– Om sådana rekommendationer verkligen är kunskapsbaserade kommer de att vara tillämpliga för de allra flesta. Det är väl förenligt med individuell anpassning. De vårdenheter som har bra behandlingsresultat för sina diabetespatienter är de vårdenheter som har fokus på att nå de behandlingsmål som finns angivna i behandlingsrekommendationerna, men som förenar det med att ge extra stöd till de patienter som inte når behandlingsmålen.

Som sista fråga undrade Anders Lönnberg om hur det tänkta systemet kan tänkas fungera för patientgrupper som inte kan vara så aktiva och ta större ansvar för sin egen behandling, exempelvis inom psykiatri eller geriatrik:

– Hur ser man till att de inte hamnar i skuggan av en utveckling med massa aktiva och hyggligt friska diabetiker och andra?

Roger Molin ansåg att det är något som behöver uppmärksammas:

– Det är lätt att säga det som teoretiskt kanske är rätt, att om de flesta kan sköta sig själva i större utsträckning så får man mera resurser över för andra. Det är ju inte säkert att det är så enkelt i praktiken. Så man får nog vara väldigt vaksam på det.