Värdefullt men inte fullvärdigt - Om nyttan med hälsoekonomiska bedömningar av klinikläkemedel

Sammanfattning: I den här slutrapporten av ett regeringsuppdrag har Vårdanalys utvärderat den sammantagna nyttan med hälsoekonomiska bedömningar av klinikläkemedel.

I november 2010 fick Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) i uppdrag av regeringen att etablera en försöksverksamhet för hälsoekonomiska utvärderingar av läkemedel som används främst på sjukhus (så kallade klinikläkemedel). Syftet med en hälsoekonomisk utvärdering är att bedöma om kostnaden för ett visst läkemedel står i rimlig relation till dess nytta, det vill säga om det är kostnadseffektivt.

En nationell samverkansgrupp, Nya Läkemedelsterapier (NLT), inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) fick uppdraget att välja ut läkemedel och, baserat på TLV:s bedömning, lämna rekommendationer till landstingen om läkemedlets användning. Varje landsting beslutar sedan om läkemedlet ska användas eller inte.

Vårdanalys har utvärderat nyttan med dessa hälsoekonomiska utvärderingar av klinikläkemedel och kan konstatera följande:

Det finns ett värde i att göra hälsoekonomiska utvärderingar av klinikläkemedel och det är bra att det görs på nationell nivå. Det är också bra att det finns en rekommendation kopplad till det hälsoekonomiska underlaget. Landstingen anser att kunskapsunderlagen och rekommendationen hjälper till vid beslut om läkemedelsanvändning och att de svarar mot ett behov som finns. 

Samtidigt finns det stora brister i verksamheten som gör att värdet av de hälsoekonomiska utvärderingarna minskar. Vi identifierar tre övergripande viktiga förbättringsområden:

  • Arbetet brister i transparens och förutsägbarhet. Det lämnas ingen information om när rekommendationer förväntas vara färdiga eller i vilken fas i processen som utredningen för tillfället befinner sig. Motiven för urvalet av vilka läkemedel som utvärderas redovisas inte och det saknas utvecklade resonemang till varför ett läkemedel mynnar ut i en positiv eller negativ rekommendation. TLV:s kunskapsunderlag är omfattande men kräver stora förkunskaper i hälsoekonomi för att förstås. Det saknas även insyn i hur landstingen ställer sig till NLT:s rekommendation, om de väljer att följa den eller inte och vilka motiv som ligger till grund för landstingens beslut.
  • De långa handläggningstiderna kan fördröja tillgången till nya läkemedel som potentiellt kan rädda liv. Sedan starten av klinikläkemedelsprojektet har handläggningstiderna förkortats en del, men de är fortfarande för långa. Generellt sett tar det åtminstone åtta månader, och det finns fortfarande fall där processen inte är avslutad trots att det har gått mer än ett år. Det är en lång väntan för svårt sjuka patienter som väntar på behandling.
  • Begränsade möjligheter för olika aktörers ståndpunkter att komma till tals. Verksamheten kan ha stor inverkan på de patienter som blir berörda, men patienter eller patientorganisationer har ingen tydlig roll i klinikläkemedelsprojektet och har små möjligheter till delaktighet. Dessutom kan olika aktörer, till exempel patienter, landsting, läkemedelsföretag och experter ha olika tolkningar och utgångspunkter när det gäller att förstå resultaten av utvärderingarna. Utan hänsyn till de olika ståndpunkterna kan tilliten och viljan att använda underlagen minska.   


Några exempel på förslag till fortsatt utveckling:

Snabbspår för särskilt angelägna läkemedel. Handläggningstiderna behöver förkortas generellt, men vi föreslår härutöver att särskilt angelägna läkemedel, mot exempelvis livshotande sjukdomar där det inte finns behandlingsalternativ, prioriteras för en särskilt snabb process.

Involvera patienter i processen. Patienter besitter expertkunskaper om hur det är att leva med en sjukdom – dessa kan tillvaratas i utvärderingen. Patienter är dessutom en viktig intressent som bör ha möjlighet att komma till tals.

Utred vem som bör ge rekommendationen. Rekommendationen innebär en värdering och är en mycket viktig, och svår, del av processen, och det är viktigt att det finns en välfungerande och hållbar organisation kring rekommendationerna. Vi diskuterar två möjliga vägar framåt: Antingen hittar landstingen en välfungerande samarbetsform där de går samman och arbetar fram en rekommendation. Alternativt kan staten, utöver att bidra med det hälsoekonomiska kunskapsunderlaget, även bidra med en rekommendation, exempelvis genom utvidgat uppdrag för TLV. 

Se film om rapporten

Vårdanalys anordnade ett seminarium i augusti 2014 där rapporten diskuterades med företrädare från Sveriges Kommuner och Landsting och Socialdepartementet.