Stor förbättringspotential i arbetet med hälsoekonomiska utvärderingar av klinikläkemedel

Bristande insyn och förutsägbarhet, alltför lång väntan och begränsade möjligheter till delaktighet. Detta karakteriserar den modell för utvärdering och introduktion av klinikläkemedel som har börjat användas i svensk sjukvård.

Myndigheten för vårdanalys har på regeringens uppdrag utvärderat det så kallade klinikläkemedelsprojektet, det vill säga den pågående försöksverksamheten där Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) gör hälsoekonomiska utvärderingar av klinikläkemedel och en grupp inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ger en rekommendation till landstingen om läkemedlets användning utifrån TLV:s underlag.

- Verksamheten skapar värde för och är efterfrågad i landstingen, men vi ser stor förbättringspotential. För vissa svårt sjuka patienter riskerar processen innebära en lång och oviss väntan på beslut om läkemedel, utan möjlighet till insyn eller delaktighet, säger Fredrik Lennartsson, myndighetschef på Vårdanalys.  

Utvärderingen lyfter fram tre viktiga förbättringsområden: 

  • Brist på transparens och förutsägbarhet: Kriterierna för urvalet av läkemedel redovisas inte och det är svårt att få information om i vilket skede av processen som ett läkemedel befinner sig i. Motiveringarna till rekommendationerna är bristfälliga och utvärderingarna är svåra att förstå för personer utan stora förkunskaper i hälsoekonomi. Sammantaget blir möjligheterna till insyn mycket begränsade.
  • Alltför långa handläggningstider: Väntan på en rekommendation är ofta lång – minst åtta månader, men det finns fall där det tar betydligt längre tid, över 20 månader. Därtill tar det tid för landstingen att besluta om användning av läkemedlet. Det är mycket lång tid för svårt sjuka patienter som väntar på behandling.
  • Begränsade möjligheter till delaktighet: Verksamheten har stor inverkan på de patienter som blir berörda, men patienter har ingen tydlig roll i processen. Dessutom tar utvärderingarna begränsad hänsyn till avvikande tolkningar och utgångspunkter, vilket kan minska mottagarnas tillit till processen och vilja att använda kunskapsunderlagen.


- Patienter, medborgare och vårdpersonal har rätt att ställa mycket höga krav på legitimitet och transparens i processer som rör prioriteringar i vården. Det här är en viktig verksamhet som måste utvecklas för att säkerställa legitimitet och tillit till processen
, säger Fredrik Lennartsson.

Ett mål med klinikläkemedelsprojektet är regional jämlikhet i tillgång på läkemedel. Men rekommendationen är inte tvingande. Patientföreträdares erfarenheter och försäljningsstatistik pekar på att olika landsting tar olika beslut, trots den nationella processen. Även om förutsättningarna förbättras och det är möjligt att jämlikhet skulle kunna uppnås med en välfungerande verksamhet i framtiden, bedömer vi att effekten hittills har varit begränsad.

Läs rapporten ”Värdefullt men inte fullvärdigt. Om nyttan med hälsoekonomiska bedömningar av klinikläkemedel”