Hur vi kan få förbättringar att bli bestående och möta morgondagen på ett långsiktigt hållbart sätt

Vård- och omsorgssektorn är bra på att identifiera problem, skapa handlingsplaner och genomföra satsningar, men effekterna blir tillfälliga eller uteblir helt. Vårdanalys bjöd den 31 augusti 2017 in till seminariet ”I stället för Almedalen” för att diskutera hur vi kan få förbättringar att bli bestående och möta morgondagen på ett långsiktigt hållbart sätt. Under seminariet diskuterades hur vi kan få förbättringar att bli bestående och hur vi kan möta morgondagen på ett långsiktigt hållbart sätt.

Fredrik Lennartsson, Vårdanalys generaldirektör och dagens moderator, inledde med att beskriva utvecklingskraft som vårdens och omsorgens kanske största utmaning just nu. Befolkningen blir allt äldre och allt fler lever med kroniska sjukdomar. Vi ser nya grupper av patienter och brukare med vitt skilda behov och förväntningar. Den tekniska utvecklingen går snabbt men har inte anpassats till användarna.

– De här utmaningarna ställer krav på förmåga och kraft till utveckling, sade Fredrik Lennartsson.

Data för utvecklingskraft?

Hanna Fagerlind, utredare på Vårdanalys, berättade om rapporten Lapptäcke utan tillräcklig täckning och diskuterade hur vi kan förbättra det datadrivna utvecklingsarbetet. Hon menade att det inte räcker med en tillgänglig och strukturerad data – även andra strukturer måste vara på plats. Tid, resurser, ett förändringsbenäget klimat är viktiga pusselbitar.

– Dagens struktur bildar ett lapptäcke som samlar in en enorm mängd information, men som inte är tillgänglig för den som behöver den. Vi behöver en samlad informationsinfrastruktur.

Mia Ledwith, samordnare vid Sveriges Kommuner och Landsting, höll med om att idealet är en mer sammanhållen struktur, men att det inom socialtjänsten inte finns något lagstöd för kvalitetsregister.

– Det finns kvalitetsregister som också användas av kommunerna, men ett första steg skulle vara att det fanns lagstöd för att sammanföra uppgifter i ett och samma register. Det skulle vara väldigt välgörande.

Måns Rosén, tidigare utredare för översynen av de nationella kvalitetsregistren, menade att det stora problemet är att det bara är kvalitetsregistren som är strukturerade.

– Om vi kan undvika dubbelregistrering är hela problemet löst.

Mats Bojestig, hälso- och sjukvårdsdirektör i Jönköpings län, menade att hela samhället är moget för en viss standardisering, men att var och en måste göra sin egen resa.

– Det finns ingen quick-fix, men vi har en väldigt gemensam intention. Hur är det kliniska resultatet? Om ledarna ställde den frågan lika ofta som ”hur är ekonomin?” och ”hur är tillgängligheten?”, då skulle det förändra saker.

Projekt för utvecklingskraft?

Daniel Zetterberg, utredare på Vårdanalys, berättade om arbetet med en ny rapport där Vårdanalys undersöker vad som krävs för att projekt ska leda till bestående förbättringar.

– Projekt är den vanligaste strategin för utvecklingsarbete. Ändå visar forskningen att bara 20-40 procent av förbättringsprojekten inom vården och omsorgen är framgångsrika. Hur kommer det sig?

Britt-Marie Banck, tidigare sektionsledare för Självdialys Jönköping, menade att patienterna kan vilja något helt annan än vården vill. Då får man tänka om och engagera sig – inte göra något halvdant.

– Patienterna är snabba att hänga på – det är personalen som har svårt att ställa om. Här är ledarskapet a och o. Vi måste ha mål och visioner och jobba ihop med patienten.

Anette Edin–Liljegren, projektkoordinator för Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman, beskrev en verksamhet som börjat som ett projekt men som nu permanentats och fått en egen budget.

– Vi samverkar med kommunen – samverkan är ett nyckelord. Bra nätverk är också en förutsättning.

Håkan Ceder, ordförande i Allmänna Arvsfonden, berättade att de är noga med att utvärdera vad som hänt med de projekt som fått medel – av 1 300 projekt har 1 000 utvärderats.

– Och det finns tre tydliga framgångsfaktorer: att målgruppen är med i planering och genomförande, att man har med sig vården och omsorgen i projektet och att man har gott om tid.

Lagstiftning för utvecklingskraft?

Daniel Zetterberg berättade också om den utvärdering av patientlagens genomslag som Vårdanalys gjort på uppdrag av regeringen, och diskuterade om starkare rättigheter verkligen är en väg framåt.

– Syftet med patientlagen var att stärka och tydliggöra patientens ställning. Men vår utvärdering visar att det inte blivit så. Vården har inte skapat förutsättningar för att tillämpa patientlagen.

Johan Assarsson, vd för Inera och tidigare utredare i Patientmaktsutredningen, såg ändå positiva effekter av patientlagen. Bland annat har den ett viktigt signalvärde.

– Lagen har gjorts begriplig för alla och har använts mycket i debatten. Kunskapen om patientens rättigheter är förödande låg, vilket nu har uppmärksammats. Man har också börjat reflektera mer över jämlikhet.

Åsa Furén–Thulin, chef för sektionen för socialtjänst, Sveriges Kommuner och Landsting, tog upp att socialtjänsten de senaste åren har jobbat mycket med rättssäkerhet, men att det finns mycket kvar att göra.

– Vi har gjort myndighetsutövningen bra, men vi har ju inte pratat med brukarna. Vi är 290 kommuner, och om man ska ha ut kunskap snabbt måste vi ha en informationsinfrastruktur. Lagstifta om en sådan struktur!

Gunilla Hult Backlund, generaldirektör för IVO, trodde inte att lagstiftning är det bästa redskapet. Hon menade att vi måste börja med att titta på vad som är väsentligt för patienter och brukare.

– Ju större utrymme vi kan ge verksamheter och professionella att utveckla sin verksamhet utifrån individers behov, desto bättre blir det.

Ledarskap för utvecklingskraft?

Kajsa Westling, utredare på Vårdanalys, gav en exklusiv förhandsinblick i Vårdanalys kommande rapport om ledarskap. Hon pekade på fem viktiga områden när man ska leda en organisation mot utveckling: tid för det verksamhetsnära ledarskapet, att chefskapet är attraktivt, strukturer för ledarskapsutveckling, kompetens för att leda för utveckling samt ett mer långsiktigt tänkande, både nationellt och regionalt.

– Chefer i vården behöver kunna leda i en komplex miljö där det finns motsatta intressen.

Krister Björkegren, landstingsdirektör i Kalmar län, beskrev att de satsat stort på ledarskapsutveckling under flera år. Han menade att det krävs långsiktighet för att bygga resultat.

– Vårt motto är ”varje dag – lite bättre”.

Cecilia Grefve, nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården, tyckte att frågeställningarna är desamma oavsett om det handlar om vård eller omsorg. Men hon pekade samtidigt på svårigheterna att tänka långsiktigt i alla verksamheter.

– De anställda i den sociala barn- och ungdomsvården har kanske tio minuter med varje barn och måste vara väldigt mycket här och nu.

Sofia Palmquist, vd för Capio S:t Görans sjukhus, berättade att de hela tiden är ute i verksamheterna för att titta på patientflöden och kvalitet.

– Det är från patienterna vi får drivkraften – det är för deras skull vi vill utveckla vår verksamhet. Då måste vi hitta en tydlighet i riktningen och skapa förutsättningar för dem som ska göra jobbet.

Politik för utvecklingskraft?

Fredrik Lennartsson tog slutligen upp det politiska perspektivet på utvecklingskraft. Efterfrågar vi patienters och brukares behov när vi vill utveckla vården och omsorgen?

Anders Henriksson, ordförande för landstingsstyrelsen i Kalmar län, menade att det krävs en kulturförändring för att organisera patientmedverkan.

– Vi plockar alldeles för ofta in patientperspektivet först i slutet, trots att vi egentligen alltid borde börja med det.

Lars Ohly, ordförande i Funktionsrätt Sverige, beskrev det som att vården är besjälad av att göra ett bra jobb, men att patienterna lätt uppfattas som lite besvärliga.

– Att patientlagen inte har fått något genomslag går inte att försvara. Vården måste kunna möta alla patienter, oavsett behov.

Britt-Marie Ahrnell, anhörig och debattör i cancervården, menade att man måste skilja på form och innehåll.

– Innehållet, alltså den medicinska behandlingen, kan vara bra. Det är formerna vi inte är nöjda med. Jag är fascinerad av en vård som säger ”hur ska vi få veta vad patienterna tycker?” och samtidigt träffar oss varje dag!

Barbro Westerholm, Socialutskottet, betonade att ett stort hinder för nytänkande är tidsbrist.

– Chefer måste ge tid till reflektion. Har vi gett patienten vad han eller hon förväntade sig? Vad är det vi förlorar om vi inte tar vara på patienternas erfarenheter?