Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys) har i uppgift att ur ett patient-, brukar- och medborgarperspektiv följa upp och analysera verksamheter och förhållanden inom hälso- och sjukvård, tandvård och omsorg. Det är utifrån dessa perspektiv Vårdanalys yttrande tar sin utgångspunkt.

Vårdanalys samlade bedömning är att utredningen presenterar en lång rad förslag som på ett förtjänstfullt sätt bidrar till ett stärkt barnrättsperspektiv, ökad rättsäkerhet samt kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården. Nedan kommenterar vi några av utredningens förslag närmare. Dessa rör bland annat individens ställning i den rättsliga processen, rätten till delaktighet och inflytande, samverkan mellan involverade aktörer, betydelsen av läkar- och/eller hälsoundersökning, samt (generellt) starkare kunskapsstyrning och systematisk uppföljning.

Vårdanalys ställer sig positiv till att dagens LVU omarbetas till en ny lag såsom föreslås, men tycker samtidigt att namnet på lagen bör ändras så att det bättre motsvarar dess innehåll. Ett nytt namn skulle också ge signaler om att lagstiftningen innehåller väsentliga förändringar, vilket vi menar vore av värde då det kan öka dess genomslagskraft. En möjlighet vore att kalla den nya lagen ”Lag om tvångsvård av unga” (LTU), för att tydligare indikera att lagen i huvudsak reglerar just tvångsvård. I flera fall handlar det om tydliggöranden och förstärkningar, till exempel avseende rättigheterna för omhändertagna barn och unga. Ett förslag som Vårdanalys tillstyrker är införandet av ett nytt lagkapitel som på ett överskådligt sätt sammanställer rådande bestämmelser om vilka krav barn och unga kan ställa på vården. Vårdanalys tillstyrker också förslaget om att inrätta en regional operativ barnombudsfunktion.

Vårdanalys är genomgående positiv till de förslag som stärker målgruppens rätt till hälso- och sjukvård. Till exempel anser Vårdanalys att en ansökan om vård enligt LVU ska innehålla ett läkarintyg, och att alla barn bör genomgå en läkarundersökning inför en placering i familjehem. Detta är väsentligt ur såväl ett individperspektiv som ur ett uppföljningsperspektiv. Flera förslag handlar om hur samverkan mellan inblandade aktörer och professioner kan stärkas. Vårdanalys välkomnar detta, och understryker vikten av att samverkan utgår från målgruppens behov i första hand samt att krav på samverkan bör åtföljas av praktiskt stöd till verksamheterna.

I vissa fall anser Vårdanalys att förslagen borde gå ännu längre. Det gäller bland annat barns och ungas rätt till information och delaktighet. Här efterlyser Vårdanalys även en orsaksanalys till varför barn och unga inte görs delaktiga i den utsträckning som föreskrivs, samt ett djupare resonemang kring varför förslagen ser ut som de gör. Ett annat fall gäller befogenheten avskiljning; här hade Vårdanalys gärna sett att förslaget om begränsning formulerats som en övergångsbestämmelse med en angiven tidpunkt för när avskiljning helt kommer att förbjudas (vilket uppges vara målet). Också här saknar Vårdanalys en mer genomgripande analys bakom de presenterade slutsatserna. Vidare tillstyrker Vårdanalys utredningens förslag om att socialnämnden ska ges möjlighet att besluta om vård utanför det egna hemmet utan vårdnadshavarens samtycke, men anser att åldersgränsen 16 år bör sänkas till 15 år.

Slutligen vill Vårdanalys betona värdet av kontinuerlig analys och uppföljning, vilket upprepas på flera ställen i remissvaret. Den stora osäkerhet som idag råder kring hur den sociala barn- och ungdomsvården fungerar måste betraktas som oacceptabel. Vårdanalys ställer sig positiv till utredningens förslag att myndigheten själv får i uppdrag att bidra till att ett system för uppföljning av vård i familjehem och HVB utvecklas.

Allmänna synpunkter

Vårdanalys delar i stort den problembild som utredningen beskriver och betraktar övergripande dess förslag som viktiga steg i rätt riktning. Barn och unga i tvångsvård är en mycket utsatt grupp och det är angeläget att arbeta för att rättigheterna för dessa barn stärks och säkerställs. Vårdanalys välkomnar att utredningen har lyssnat till målgruppen genom att inhämta synpunkter från barn och unga som själva har erfarenhet av att vara i samhällets vård.

Vårdanalys är positiv till en ny lag och anser att majoriteten av de förslag som presenteras bidrar till att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för målgruppen, samt främjar kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården. Samtidigt finns det skäl att understryka att en ny lagstiftning i sig inte är tillräckligt för att åstadkomma förändring. I utredningen redogörs för att lagstiftningsåtgärder för barn ofta inte får den effekt som varit avsedd. Vårdanalys menar därför att slutsatsen som dras om att en förändrad lagstiftning behöver kompletteras med stöd och resurser för implementering samt utvecklade rutiner för uppföljning, tillsyn och andra ändamålsenliga åtgärder är central. Detta är nödvändigt för att kvalitetssäkra verksamheten och driva på utvecklingen. Utredningen lämnar en del sådana förslag men Vårdanalys hade önskat ett större fokus på konkreta åtgärder för att stödja och säkerställa förverkligandet av en ny lag.

Nedan följer Vårdanalys mer detaljerade synpunkter och reflektioner på några av utredningens förslag under respektive rubrik.

4.5.2 – Det behövs en ny lag

Vårdanalys delar utredningens bedömning att det är av yttersta vikt att barn och unga inom den sociala barnavården, liksom deras anhöriga, kan överblicka och förstå de regler som styr vården. Det är en grundläggande förutsättning för att kunna ställa krav på och vara delaktig i den vård som ges. Vårdanalys tillstyrker därför förslaget att samla aktuella bestämmelser i en ny, mer överskådlig och pedagogisk lag som utgår från barnkonventionens syn på barn som rättighetsbärare.

Vårdanalys frågar sig om den nya lagen inte också bör ges ett helt nytt namn? Ett nytt namn skulle signalera till beslutsfattare och andra berörda att den nya lagstiftningen innehåller väsentliga förändringar och ställer krav på förändrat arbetssätt, vilket sannolikt skulle öka dess genomslagskraft. I tillägg finns det skäl att ändra namnet så att det bättre motsvarar dess faktiska innehåll. Att, som i betänkandet, kort och gott kalla lagen för ”nya LVU” framstår som en eufemism, alltså som en förskönande omskrivning. Lagen benämns också ofta som ”Lag om vård av unga”. Detta trots att den egentliga vårdlagen är socialtjänstlagen, medan ju LVU innehåller de särskilda bestämmelser som rör tvångsvård. En möjlighet vore att som en parallell till namnet på den psykiatriska tvångsvårdslagen kalla den nya lagen ”Lag om tvångsvård av unga”, förkortad vid behov till LTU. Ett liknande namn föreslogs för övrigt av den parlamentariska Socialberedningen 1986 i ett betänkande Barns behov och föräldrars rätt (SOU 1986:20).

5.8.3 – Tydligare krav på tvångsvården

Som redovisas ovan är Vårdanalys positiva till att nuvarande LVU ersätts av en ny, mer överskådlig lag som på ett mer pedagogiskt sätt synliggör barns och ungas rättigheter. Ett bidragande förslag är införandet av ett nytt kapitel i lagen som sammanställer olika bestämmelser om vilka krav barn och unga kan ställa på vården. Vårdanalys tillstyrker förslaget och menar att det ur ett brukar- och medborgarperspektiv inte är acceptabelt att det råder oklarheter kring vad barn och unga som vårdas med stöd av tvångsvårdslagen kan förvänta sig av vården. Tydliggörandet är också viktigt i förhållande till barnkonventionens barnrättssyn. Samtidigt vill Vårdanalys betona vikten av att en ny lag också åtföljs av uppföljning och analys.

5.8.5 – Barnets eller den unges rätt till information och delaktighet ska förtydligas

Vårdanalys välkomnar att barns och ungas rätt till information och delaktighet lyfts fram, förstärks och förtydligas i den nya lagen. Vårdanalys är positiv till förslaget om en ny bestämmelse om att informationen ska anpassas till den enskildes ålder, mognad, erfarenhet och andra individuella förutsättningar samt att den som ger informationen så långt det är möjligt ska försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen. Vårdanalys är dock tveksam till om de förslag som lämnas är tillräckliga. Trots tidigare uppskärpning av lagstiftningen visar rapporter att barn och unga inte görs delaktiga och får information i den utsträckning som föreskrivs. Vårdanalys saknar en analys av orsakerna till detta; det kan inte uteslutas att det finns andra skäl än rent lagtekniska. Avsaknaden av en sådan analys gör att det är osäkert om de åtgärder som föreslås verkligen kommer att bidra till att barn och unga tillförsäkras information och delaktighet i tillräcklig utsträckning. Vårdanalys vill återigen understryka vikten av uppföljning och tillsyn.

5.8.6 – Oberoende barnombud kan behövas för att tillgodose barns och ungas rättigheter

Vårdanalys instämmer i att regeringen bör utreda inrättandet av en regional operativ barnombudsfunktion. Sannolikt finns ett stort värde i en oberoende instans dit barn och unga kan vända sig för rådgivning och stöd – inte minst mot bakgrund av att målgruppen många gånger har ett begränsat eget nätverk och inte sällan misstror socialtjänsten och andra myndigheter. Utredningens bedömning ligger också i linje med de senaste rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté (CRC/C/SWE/CO/4) om införande av en oberoende instans som kan ta emot och utreda ärenden från barn och unga direkt.

Vårdanalys vill också erinra om det förslag till allmänt ombud i sociala mål vid länsstyrelserna som föreslogs av Socialberedningen i betänkandet Barns behov och föräldrars rätt – Socialtjänstens arbete med utsatta familjer (SOU 1986:20). Rollen var här en något annan än den som nu föreslås. Det allmänna ombudet skulle gå in och granska ärendet om tvångsomhändertagande för att eventuellt ta över det och företräda nämnden inför länsrätten. Detta kunde, enligt förslaget, bland annat ge möjlighet för föräldrarna och socialsekreteraren att finna gemensamma nya utgångspunkter och hitta lösningar som på ett bättre sätt tillgodoser familjens och barnets behov och önskningar. Den utredning som nu föreslås om att inrätta en regional barnombudsfunktion skulle också kunna få i uppdrag att pröva vilken roll ett oberoende barnombud skulle kunna spela när det gäller tvångsomhändertaganden.

7.11.3 – Rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende ska modifieras

Vårdanalys delar uppfattningen att det är angeläget att barn och unga i gränslandet mellan psykiatrisk och social problematik ges vård, och inte lämnas utan hjälp för att de inte till fullo uppfyller kriterierna för vård enligt LVU eller LPT.  Samtidigt anser Vårdanalys att försiktighet generellt bör råda när det gäller att utöka möjligheterna till tvång inom barn- och ungdomsvården. Mot bakgrund av problembeskrivningen tillstyrker Vårdanalys dock i det aktuella fallet förslaget om en förändring i lagstiftningen.

Organisationer för barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har framfört en stark oro för vad en förändring i lagstiftningen kan komma att innebära. Det framhålls bland annat att fokus bör vara på stödinsatser i vardagen, under frivilliga former, för att förebygga ett eventuellt behov av senare insatser. Vårdanalys vill understryka att det är angeläget att, vid en förändring av lagstiftningen såsom föreslås, noga följa utvecklingen på området och tillse att förändringen inte leder till en omotiverad ökning av tvångsvårdade barn och unga. Vårdanalys vill också betona att det måste säkerställas att barn och unga med psykiska funktionsnedsättningar, som vårdas med stöd av LVU, får sina behov av hälso- och sjukvård tillgodosedda. Detta särskilt mot bakgrund av de brister som tidigare identifierats avseende samverkan med hälso- och sjukvården samt tillgången till personal med adekvat kompetens på HVB.

9.16.2 – Barns delaktighet i utredningen behöver utvecklas

Vårdanalys välkomnar att man i betänkandet lyfter fram barnets rätt till delaktighet i den utredning som ligger till grund för beslut om fortsatt vård. Som ett led i att stärka barnrättsperspektivet i lagstiftningen menar Vårdanalys att detta är en mycket angelägen fråga. Enligt utredningen behövs ett fortsatt regionalt utvecklingsarbete på området, som lämpligen kan ske inom ramen för överenskommelsen mellan staten och SKL om stöd till en evidensbaserad praktik för en god kvalitet inom socialtjänsten. Ett alternativ hade varit att ge ett uppdrag till en nationell aktör att ta fram vägledning och riktlinjer för hur barns och ungas delaktighet i utredningsarbetet bör utformas och säkerställas. Det är möjligt att den bedömning som presenteras är den mest lämpliga, men Vårdanalys hade önskat ett tydligare resonemang kring varför frågan bör hanteras på angivet sätt.

9.16.3 – Det tvärprofessionella arbetet vid utredning och placering ska stärkas

Vårdanalys delar bilden att en helhetssyn på barns och ungas behov förutsätter konsultation med andra professionella i barnets närhet. Det är angeläget för alla men inte minst för barn och unga med psykiska funktionsnedsättningar, där socialtjänstens utredningar i många fall har uppvisat brister. I betänkandet föreslås att Socialstyrelsen får i uppdrag att stärka det tvärprofessionella arbetet när det gäller utredning och placering av barn och unga. Vårdanalys välkomnar förslaget men är tveksam till om informationsinsatser är tillräckliga för att åstadkomma konkret förändring. Utredningen beskriver hur övriga nordiska länder har infört krav på att andra kompetenser ska finnas representerade på olika nivåer i bedömnings- och beslutsprocessen. Några motsvarande krav finns inte i svensk lagstiftning. Det hade varit intressant med ett resonemang kring varför utredningens förslag stannar vid informationsinsatser. Vårdanalys menar att mer långtgående förslag borde ha övervägts, till exempel att låta Socialstyrelsen hantera frågan inom ramen för föreskrifter och allmänna råd.

9.16.4 – En ny bestämmelse om innehållet i ansökan om vård enligt LVU

Utredningen föreslår att en ny bestämmelse förs in i den nya lagen om vad en ansökan om vård enligt LVU ska innehålla och att bestämmelsen i SoF tas bort. Vårdanalys välkomnar en ökad tydlighet i frågan men anser att ansökan om vård också ska innehålla ett läkarintyg (med hänvisning till 32 § LVU). Det är väl känt att barn och unga i familjehem och HVB som grupp betraktat har en sämre hälsa än andra barn. Studier visar samtidigt att långt ifrån alla barn och unga som placeras genomgår en läkarundersökningen inför placeringen. Ett sådant krav skulle ge en tydlig signal om att läkarundersökning alltid ska genomföras, samt att ett läkarintyg utgör ett viktigt underlag i vårdplaneringen.

9.16.5 – Syftet med läkarundersökning inför ansökan om LVU ska tydliggöras

Som framgår ovan menar Vårdanalys att alla barn bör genomgå en läkarundersökning inför en placering i familjehem och HVB. Det är väsentligt dels ur ett individperspektiv för att kunna göra en bedömning av hälsotillstånd och för planering av den fortsatta vården, dels ur ett uppföljningsperspektiv för att kunna följa barnens hälsa över tid. Vårdanalys avstyrker därför utredningens förslag att ändra lydelsen i nuvarande 32 § LVU om att socialnämnden får besluta om läkarundersökning, från ”om den inte av särskilda skäl är obehövlig” till det svagare uttrycket ”om den inte är obehövlig”. En förändring av lagtexten såsom föreslås bedöms innebära en risk att färre barn erbjuds läkarundersökning inför en placering.

Vårdanalys vill samtidigt framhålla att det behövs mer uppföljning av tillämpningen av bestämmelsen om läkarundersökning – hur stor andel av placerade barn och unga genomgår idag en läkarundersökning, och vilka är skälen till att läkarundersökning inte alltid genomförs? Svar på de frågorna behövs för att kunna avgöra om utredningens förslag om ett förtydligande i lagstiftningen är tillräckligt för att säkerställa att barn och unga får den läkarundersökning de har rätt till. 

9.16.6 – Hälsoundersökning ska erbjudas barn och unga inför en placering

Vårdanalys välkomnar att barns och ungas rätt till hälso- och sjukvård stärks och tillstyrker utredningens förslag att införa en ny bestämmelse i SoL om socialnämndens ansvar att, om det inte är obehövligt, begära en hälsoundersökning i anslutning till att vård i familjehem eller HVB av barn och unga inleds. Vårdanalys tillstyrker också förslaget om att landstingets skyldighet att därefter erbjuda en hälsoundersökning ska regleras i en särskild lag. Av särskild vikt är att socialtjänsten arbetar för att barnet, den unge och/eller föräldrarna samtycker till hälsoundersökningen. Här menar Vårdanalys att det kan behövas stöd till socialtjänsten i hur ett sådant motiverande arbete bäst kan bedrivas.

Utredningen beskriver att grundläggande ska vara att kartlägga vad som framkommit vid eventuella tidigare hälsoundersökningar av barnet eller den unga samt att gå igenom de vaccinationer som barnet eller den unge fått. Utredningen skriver vidare att det också kan vara aktuellt med syn- och hörselundersökning samt andra undersökningar, provtagningar och kontroller av barnets eller den unges fysiska och psykiska hälsa inklusive tandhälsa. Vårdanalys instämmer i att hälsoundersökningen ska genomföras efter etiska överväganden av omfattningen och innehållet i förhållande till syftet och barnets autonomi och integritet, men anser att grundläggande krav på vad en hälsoundersökning ska inbegripa bör vara gemensamma och fastställas nationellt. I sådana grundkrav bör syn- och hörselundersökning, kontroll av barnets psykiska hälsa samt tandhälsa vara obligatoriskt.

11.6.2 – Placering enligt SoL för den som fyllt 16 år ska inte förutsätta vårdnadshavarens samtycke

Vårdanalys delar utredningens uppfattning att det kan vara befogat att ge socialnämnden möjlighet att besluta om vård utanför det egna hemmet utan vårdnadshavarens samtycke, om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. Detta kan vara särskilt viktigt för vissa ungdomar, exempelvis de som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck i sitt hem. Den föreslagna åldersgränsen 16 år kan dock i vissa fall te sig något för hög. Barn som har fyllt 15 år har rätt att föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Det kan vara lämpligt att ha samma åldersgräns här. Om möjligt bör man undvika att ha för många olika åldersgränser i samma lag.

15.8.2 – Överenskommelser och samarbetsavtal i fråga om placerade barn och unga

I arbetet med att säkerställa att placerade barn och unga tillförsäkras den vård och behandling de behöver föreslår utredningen att det i SoL och HSL ska införas likalydande bestämmelser om att kommuner och landsting ska ingå överenskommelser om samarbete. Vårdanalys instämmer i att de ökade krav på samverkan som bland annat följer av förslaget 9.16.6 ovan (rörande hälsoundersökningar) kan gynnas av att formerna för arbetet tydliggörs i överenskommelser. Vårdanalys menar att fortsatta insatser, som nämnda hälsoundersökning kan visa på behov av, riskerar att utebli om det saknas styrning, struktur och samsyn kring vem som ansvarar för vad i genomförandet. Det måste dock säkerställas att överenskommelserna utgår från behoven hos berörda barn och unga, och inte ifrån verksamheternas behov och förutsättningar. Det är också av vikt att användandet av överenskommelser på sikt följs upp och utvärderas.

15.8.3 – Ansvarsfördelning och tvärprofessionell samverkan vid psykisk ohälsa

Erfarenheterna av olika samverkansuppdrag kring barn och unga med psykisk ohälsa har visat på behovet av tydlighet i uppdraget; det har ofta varit oklart i vilken omfattning samverkan skall ske samt hur den skall organiseras. En relaterad och ofta bidragande faktor har varit otydlig ansvarfördelning mellan inblandade aktörer. Mot denna bakgrund tillstyrker Vårdanalys utredningens förslag att Socialstyrelsen ges i uppdrag att ta fram ett vägledande kunskapsstöd till huvudmän och verksamheter om ansvarsfördelningen om vård och stöd vid psykisk ohälsa hos barn och unga i samhällsvård. Vidare instämmer Vårdanalys i utredningens bedömning att regeringen bör överväga att, inom ramen för fortsatta statliga satsningar inom området psykisk ohälsa, avsätta särskilda medel för utveckling av tvärprofessionell samverkan mellan huvudmän i fråga om verksamheter som möter placerade barn och unga med psykisk ohälsa.

17.6.14 – Avskiljning

Användningen av befogenheten avskiljning inom tvångsvården av barn och unga är omdiskuterad. Bland annat har Barnsombudsmannen framfört att avskiljning av barn och unga strider mot barnrättskommitténs general comment nummer 10 (CRC/C/GC/10), och FN:s barnrättskommitté har krävt att Sverige förbjuder avskiljning av barn i alla sammanhang. Utredningen beskriver å sin sida att ett förbud riskerar att leda till andra oönskade konsekvenser: en ökning av andelen fasthållningar samt ökad risk för att barn och unga överförs till en psykiatrisk sjukvårdsinrättning där mer ingripande tvångsåtgärder vidtas. Vårdanalys hade önskat en mer genomgripande konsekvensanalys som tydligare redogör för hur stora dessa risker bedöms vara och på vilka grunder de presenterade slutsatserna har dragits. Det hade också varit intressant med en belysning av situationen i andra länder där avskiljning inte är tillåtet.

Utredningen föreslår att befogenheten avskiljning inskränks. Vårdanalys anser att detta är ett steg i rätt riktning och instämmer i att målet ska vara att avskiljning förbjuds. För att detta ska ske inom överskådlig tid hade Vårdanalys gärna sett att förslaget om att begränsa befogenheten avskiljning formulerats som en övergångsbestämmelse, med angivelsen att vid tiden för övergångsbestämmelsens slut bör avskiljning helt förbjudas. Under den tid som övergångsbestämmelsen gäller bör det utredas vilka behov av kompetens- och metodutveckling och övriga resurser som finns inom SiS verksamheter. Detta för att myndigheten ska kunna arbeta preventivt med andra metoder på ett framgångsrikt sätt.

Mot bakgrund av att det enligt utredningen ”är väl känt att det inte finns några som helst terapeutiska effekter av att avskilja eller hålla fast en våldsam person oavsett orsak” samt den kritik som riktats mot Sverige från bland annat FN:s barnrättskommitté, menar Vårdanalys att det inte kan accepteras att avskiljning används i tvångsvården av barn och unga.  Vårdanalys avstyrker därför ett lagförslag som tillåter en befogenhet som enligt barnrättskommittén står i strid med barnkonventionen.

19.5.3 – System för uppföljning

Vårdanalys välkomnar utredningens förslag om att stärka kunskapsstyrningen och formerna för en systematisk uppföljning inom den sociala barn- och ungdomsvården. Idag råder stor osäkerhet kring hur vården på området fungerar. Med tanke på vilket stort ingrepp det är att omhänderta ett barn med stöd av LVU måste denna osäkerhet betraktas som oacceptabel. Det är helt nödvändigt att på ett bättre sätt än idag kunna följa och förbättra vården för barn och unga. Vårdanalys är därför positiv till förslaget att själv få i uppdrag att bidra till att ett system för uppföljning av vård i familjehem och HVB utvecklas. Som påtalats upprepade gånger i remissvaret menar Vårdanalys att flera av de presenterade förslagen måste kompletteras med uppföljning. Detta är nödvändigt för att driva på utvecklingen och säkerställa att bestämmelserna får fullt genomslag. Vårdanalys uppdrag att som oberoende myndighet följa upp och analysera hälso- och sjukvården, tandvården och omsorgen ur ett patient-, brukar- och medborgarperspektiv gör myndigheten mycket väl lämpad för uppdraget. Samtidigt ställer myndighetens oberoende ställning vissa krav på uppdragets utformning; uppdraget måste formuleras så att Vårdanalys inte involveras i uppföljningen på ett sådant sätt att myndighetens oberoende riskeras.

Beslut om detta yttrande har fattats av myndighetschefen Fredrik Lennartsson. I den slutliga handläggningen har chefsjuristen Lars Grönwall deltagit. Utredarna Sofia Almlöf och Johanna Lind har varit föredragande.