Svensk hälso- och sjukvård står i många avseenden stark i ett internationellt perspektiv, med goda medicinska resultat. Tillgängligheten till hälso- och sjukvården har dock varit ett långvarigt problem och föremål för insatser under många år.
Apoteksomregleringen, vårdvalet i primärvården samt vårdgarantin och Kömiljarden är reformer som har haft ökad tillgänglighet som ett av flera mål. Vårdanalys har på regeringens uppdrag följt upp reformernas påverkan på tillgängligheten tillsammans med fyra forskare:
Mats Bergman (Södertörns Högskola)
Johan Stennek (Göteborgs universitet)
Clas Rehnberg (Karolinska Institutet)
Karsten Vrangbæk (Köpenhamns universitet)
Apoteksomregleringen (2009) innebar att det statliga monopolet på apoteksverksamhet avvecklades samt att det blev tillåtet att sälja vissa receptfria läkemedel utanför apotek.
Efter apoteksomregleringen har 368 nya apotek öppnat, en ökning med 40 procent, och öppettiderna har förbättrats. De flesta apotek har öppnat i tätbefolkade områden, men i förhållande till befolkningstäthet har ökningen varit relativt jämnt fördelad över landet. Det har blivit svårare att få tag i receptbelagda läkemedel vid första besöket på apotek. Ett bättre utnyttjande av internet- och telefontjänster kan vara ett sätt att begränsa problemet. Att vissa receptfria läkemedel får säljas utanför apoteken ökar tillgängligheten till dessa, inte minst på kvällar och helger. Samtidigt kan en ökad tillgänglighet leda till risker med en ökad felanvändning.
Vårdvalsreformen (2010) innebar att det blev obligatoriskt för landstingen att ha ett vårdvalssystem i primärvården, där patienten är fri att välja vårdcentral.
Efter vårdvalsreformen har Sverige fått 170 fler vårdcentraler, en ökning med 17 procent. De flesta är privat drivna och har inneburit en ökad valfrihet för många patienter. Skillnaderna är dock stora mellan landstingen och de flesta nya vårdcentraler har öppnat i tätbefolkade delar av landet. Ett ökat vårdutnyttjande i form av fler besök tyder på en ökad tillgänglighet och befolkningens förtroende för primärvården verkar ha ökat något. Bristande kontinuitet och koordinering av vården, i synnerhet för de med särskilda eller mer omfattande behov, är fortfarande två svagheter i svensk hälso- och sjukvård. Vårdanalys anser därför att landstingen bör tydliggöra primärvårdens ansvar för kontinuitet och koordinering.
Vårdgarantireformen (2010) innebar att den vårdgaranti som sedan år 2005 hade angett maximala väntetider till första kontakt och första besök i primärvården samt till första besök och behandling i den specialiserade vården lagstadgades. Kömiljarden (2009) understödjer vårdgarantin genom att fördela en miljard årligen till landstingen efter hur väl de lyckas i väntetidsarbetet i specialistvården.
Efter vårdgarantireformen och Kömiljarden förbättrades väntetiderna initialt och har efter år 2010 stabiliserats på en lägre nivå än tidigare. Fortfarande väntar dock 10-15 procent av patienterna längre än vårdgarantins tidsgränser, och det finns stora skillnader mellan landstingen. Den generella kännedomen om vårdgarantin är relativt god, men endast en av fem patienter uppger att de har blivit informerade av hälso- och sjukvårdspersonalen när garantin blev aktuell. Det finns vissa indikationer från tidigare studier på att framför allt Kömiljarden påverkar de medicinska prioriteringarna – så kallade undanträngningseffekter. Vårdanalys anser att regeringen bör överväga en kortare vårdgaranti för mer brådskande diagnoser. Målsättningen bör även vara en vårdgaranti som omfattar hela vårdkedjan.